Myanmar

Hey Mandalay

Så är vi då vid sista stoppet i Myanmar – Mandalay. Staden har tidigare varit landets huvudstad men är idag ”bara” landets ekonomiska och kulturella centrum. Den är Myanmars näst största stad, efter Yangon, och ligger vid Irrawaddyfloden i centrala Myanmar. Till skillnad från Yangon är den här staden betydligt luftigare med större hus inte lika tätt placerade. Den känns även renare och lugnare, även om bilisterna fortfarande tutar på allt och alla. Hela tiden.

Vårt huvud-hitte-på här har varit att se U Bein Bridge i Amarapura, lite utanför Mandalay. Detta är (eller var åtminstone) världens längsta teakbro med sina 1,2 kilometer, och sägs dessutom vara den äldsta. Om vi säger som så här – vi var inte ensamma här. Inte här heller.. Inte så konstigt kanske. Vid solnedgången speglar sig bron jättevackert i vattnet och munkar klädda i orange eller vinrött poserar vant vid bropelarna. De försökte se lite förvånade ut när vi frågade om vi fick ta kort på dem men visst är de vana vid det. De håller till på bron lagom till solnedgången för att få en chans att öva sin engelska med turister. Det är alltid en bra öppning till samtal att först ställa upp på ett foto :). Här skulle man förmodligen behöva se solnedgången två gånger för att få den totala upplevelsen. En uppe från bron, så att man ser alla båtar som befinner sig på vattnet tydligt, och en från en av båtarna, för att få reflektionen av bron i vattnet lite på avstånd. Med bara en dag till hands fick det bli solnedgång från bron (och land) för oss.

Vi hade funderingar på att göra en tågresa här, för att se den hisnande Gokteik Viaduct. Det är en tågresa på cirka 14 timmar, från Mandalay till Hsipaw, där den handgjorda tågbron är höjdpunkten. Nära 700 meter lång ligger den på över 100 meters höjd över marken, och vi kan tänka oss att utsikten är rätt magisk. Efter mycket velande fram och tillbaka bestämde vi oss dock tillslut för att den långa restiden helt enkelt inte var värt det. Alla bloggar och recensioner vi läst har tydligt fastslagit att det är just bron som är värt att se, och med så många timmar för att ta sig dit fick det vara. Dumt kanske men vi förflyttar oss så mycket hela tiden att ibland känner man bara att det räcker för en stund. Vi ska ju ha något att återvända till också!

En av kvällarna tog vi oss hursom till toppen av Mandalay Hill, stadens högsta punkt på 230 meter, för fin utsikt lagom till solnedgången. Vi åkte tuk tuk dit med en kille som vi haffade utanför vårt hotell och kom överens om att han skulle vänta på oss så vi kunde åka med honom tillbaka. För 8000 kyats, cirka 46 SEK, skulle det gå bra. När vi kommer ner tillbaka efter ett par timmar kanske (vi såg solnedgången och pratade med munkar, som precis som vid U Bein Bridge vill öva på sin engelska) känner dock inte chauffören igen oss! Såå konstigt! För det första då vi som tre blonda tjejer sticker ut en del här och för det andra då han ju befinner sig just där för att han väntar på oss. Hur tänkte han annars att han hamnade där?? Vi förstod verkligen ingenting. Vi fick förhandla fram ett nytt pris för att ta oss tillbaka till hotellet, vilket ju då endast blev för enkel resa och så klart mycket billigare, så ni kan ana att vi fick oss ett gott skratt. Förmodligen inte han.. :).

In English: Finally our last stop in Myanmar – Mandalay. The city was once the capital but today it is ”only” the economic and cultural hub of the country. Mandalay is Myanmar´s second largest city, after Yangon, and is located on the east bank of Irrawaddy River in central Myanmar. Compared to Yangon this city feels a lot more airy with bigger houses built not as tight together, and it feels cleaner and calmer as well. Drivers use their car horn as much though. All the time, at everyone.

Our main reason for being here is the U Been Bridge in Amarapura, a bit outside Mandalay. This is (or at least it was) the world´s longest teak bridge with its 1,2 kilometers, and is said to be the oldest as well. Let us put it like this – we were not here alone. Not here either. That was not surprising though. During sunset the bridge reflects beautifully in the water and munks dressed in orange or burgundy poses at the bridge piers. They tried to look a bit surprised when we asked them if we could take photos of them but of course they are used to it. They hangout here in time for sunset to get a chance to practice English with tourists. It is the perfect opening for conversation to first agree to a photo :). One should probably see the sunset at least twice here in order to get the best experience. One from on the bridge, so one can see all the boats in the water clearly, and one from one of the boats, to get the reflection of the bridge in the water from a bit of a distance. With just one day at hand we chose to see the sunset from the bridge (and land).

Another night we went to the top of Mandalay Hill, the city’s highest point at 230 meters above land, for beautiful views in time for the sunset. We went there by tuk tuk and agreed with the driver that he would wait for us at the bottom of the hill so we could go back with him to the hotel. For 8000 kyats, approximately 46 SEK, it was fine. When we came back down though, after maybe two hours (we watched the sunset and stayed talking with munks who, like at U Being Bridge, wants to practice their English), the driver do not recognize us! So weird! First of all since we, as three blond girls, stand out quite a bit here and second of all since he is in this place only because he is waiting for us. How else did he think he ended up there?? We did not get it, not at all. We had to agree on a new price to get back to the hotel and since this trip now was only half the distance, it turned out a lot cheaper. You can imagine we had a good laugh about this. Probably not him.

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply